MALIN

Idag va en intressant dag, var i skolan på seminarie, där diskussionen skulle handla om kompetens och kompetensutveckling. Intressant kan man tycka, och även att det är en diskussion där allt det vi läst under dessa tre åren skulle kunna knytas samman, men icke!

Mitt program är ett kulturvetenskapligt program med inriktning på mångfalden i samhället. Med mångfald i detta fall menar man  i princip allt, Kön, Hårfärg, Hudfärg, Etniskbakgrund, kulturer inom kulturen, och även mångfald i form av tillexempel ålder. Vi pratar mycket om att inte ha förutfattade meningar om andra och att man i samhället är dåliga på att ge alla människor en ärlig chans. Vi har diskussioner om arbetsförhållanden, klasskillnader och diskrimineringar av olika slag (samt mycket mycket mer).  Med denna kunskap i ryggen och med alla våra ganska hetsiga (men oftast givande disksussioner) tycker jag att vi borde ha lärt oss vid detta lag att även "de där i 20 års åldern" har erfarenheter, livserfarenheter och tankar värda att lyssna på och ta till vara på i vardag och arbetsliv, eller som i mitt fall undervisnings syfte. Så är dock inte fallet och jag och mina vänner i "20 års åldern" får snällt sitta och lyssna på dessa kommentarer och diskussioner, där de vill se oss delaktiga men ändå ideligen påpekar att vi i "20 års åldern" egentligen inte har något som för dem är av intresse då vi i deras ögon inte har någon livserfarenhet att luta våra utsagor mot.

Så många gånger har vi i dessa diskussioner fått förklara att, jo men visst, vi är inte lika gamla och har kanske inte jobbat lika många år, men visst har vi erfarenheter att dela med oss av och med utbildningen i ryggen (samt de arbetsplatser vi faktiskt jobbat på under årens lopp) visst har erfarenheter och relevanta tankar. 

Jag anser inte att livserfarenhet behöver vara iform av arbete/arbeten, mycket av erfarenheten får man genom att öppna ögonen och försöka se saker på ett annat sätt än det tänkta sättet. Att kanske inte alltid bara acceptera utan att våga stå på sig och ifrågasätta situationer. Detta kan man göra utan att ha varit på arbetsmarknaden i 20 års tid. Jag vill ge människor en chans och jag försöker att se alla möten som något man kan lära ur. En treåring kan lära en 60 åring, bara man tar sig tiden att sitta och lyssna och förstå. Se situationer ur andras ögon. 

Som ny på arbetsmarknaden eller som ny på en arbetsplats ser man oftast saker som de som gått där ett tag inte längre ser. Man blir liksom hemma blind. Och vad är det egentligen som säger att jag som 20 åring inte kan se och reflektera över dessa saker lika bra som en 40 åring? Min tanke är här att jag som Ung och oförstörd från tidigare erfarenheter kanske kan reflektera minst lika bra som en 40 åring, med en mer om man får säga "förstörd" syn på livet. Då man har stött på så många saker i livet som gör att jag anser eller tycker si eller så. 

Vad jag menar är att åldern kanske inte är det allra viktigaste vid diskussioner kring kompetens och erfarenhet utan att det handlar om hur man tar till vara på det man möter och det man ser. Utan att det handlar om inställning till det man möter och ser, samt hur man tar till vara på alla de erfarenheter du har oavsett hur gammal du är.

Vad är det tillexempel som säger att du kommer bli en bättre förälder för att du är 35 och har en karriär, samt god ekonomi jämfört med en 18 åring, utan särskilt god ekonomi, förutom just att du ekonomiskt inte kan ge barnet det du kanske önskade du kunde. Så mycket handlar om Viljan, och kärleken, vill man så kan man. Och  detsamma tror jag gäller så många andra situationer i livet.

Ta till vara på stunden och lär och lyssna! Då hinner du få många erfarenheter i bagaget innan du är i 20 års åldern!

Evelina skrev i sin blogg ett bra inlägg om Pojke eller flickkläder och hur det i affären redan på bebis stadiet är klart och tydligt markerat vart flickbebiskläderna hänger och vart pojkbebiskläderna hänger.

Och Så sant som det är sagt, nu när jag kollar runt efter pyttekläder till våran bebis som inte är född ännu så är det precis som att jag ska köpa lite av varje. Lite rosa och lite blått så man har graderat sig för bägge alternativen. 

Trots att jag har läst om detta med jämställdhet och skapande eller "görandet" av kön återkommande i tre års studier på högskolan, har jag också vissa begränsningar för vad jag köper till en liten flicka eller en liten pojke. Men att delningen av könen sker här i affären gör det ju inte lättare för oss att ta ett steg i från denna process i att skapa barnens kön innan de själva vet att det överhuvudtaget finns någon skillnad. Skillnader som det senare också kommer visa sig  att det finns normer som  påverkar oss och får oss  att  vara si eller så eftersom det är så pojkar eller flickor ska vara.

Jag försöker med alla mina föreläsningar i bakhuvudet tänka på denna process som vi alla är en del i och att själv alltså inte tänka på vad jag köper i för stor grad, men det är svårt, för visst är man påverkad, och vad är det som säger att bara för att du har läst på om ämnet så kommer du förstå och klara av att leva helt i det motsatta? Alltså att motverka detta tidiga könsåterskapande. Men innan bebisen är född kan man väl iallafall slippa att bli en del av denna process utan att behöva köpa enbart vita kläder och när bebisen är född kan det väl få lov att vara upp till föräldrarna att bestämma vad som är kläder för deras barn utan att affären ska leda oss in på en pojk -eller flickhylla?

Kanske ett trist eller utjatat ämne, själv kan jag vara så sjukt trött på denna diskussion överhuvudtaget men efter att ha läst Evelinas inlägg, som jag till fullo håller med i så blev jag inspirerad och då får man helt enkelt lov att passa på att reagera lite! =)

.

Idag är våren här! Och hur härligt är inte det? Underbart skulle jag säga, hoppas den får stanna en stund denna gången man kan aldrig vara för säker!

I morse va jag ute och promenerade med Evelina och våra små hundar, det va härligt och trevligt med en solig promenad och pratstund om dittan och dattan och promenaden gav mig inspiration att gå hem och söka det magisterprogram jag hittat som börjar på halvfart till hösten! Är super taggad och det känns som att de kurser som ingår i detta "program" ger den utbildning jag nu har en liten riktning så jag efter mammaledighet och studier kanske kan veta vart och vad allt det jag nu under tre år har studerat leder mig. Så nu är det bara att hålla tummarna att jag får lov att gå denna.

Skulle egentligen varit på föreläsning idag, men då den som skulle hålla i föreläsningen det sista inte har haft särskilt mycket av intresse att dela med sig till oss, valde jag att stanna hemma. Detta gjorde tydligen resten av klassen också och på mailen kan vi nu läsa om föreläsaren och hans tomma sal. Man kan ju alltid hoppas att fler än jag svarar på hans mail då han frågade "vad hände?" så att han lär sig något och gör något åt föreläsningarna, jag tänker iallafall ge honom en ny chans nästa gång det är hans tur att hålla i orden!

Hoppas fler än jag har fått njuta av denna vårdag!

Härliga dagar!

Jag följer en serie, "brothers and sisters", en serie om en Familj, med alla problem som tänkas kan, stora som små. En riktig "tjejserie" skulle man nog kunna säga. Även om inte jag har problem som deras, och förmodligen/förhoppningsvis inte heller kommer att ens komma i kontakt med denna sorts problem ( det är ju trots allt en TV-serie ) så får den mig att tänka.

Ens Familj är så oerhört viktigt, även om man inte träffas ofta, eller kanske ens pratar ofta så är den så himla viktig. Den är som ett skyddsnät som alltid finns där och kan hjälpa en tillbaka eller åtminstone stå brevid en i svåra situationer. Jag pratar inte om ett skyddsnät i form av pengar, eller liknande, utan snarare ett skyddsnät av kärlek och närhet. Någon man kan gå till när livet är tungt eller då man av andra anledningar kan känna saknad av kärlek.

Till familjen hör såklart den biologiska familjen, de personer man faktiskt är släkt med och genom biologiskaband faktiskt har ett band till, men i min värld är även familjen en del av de vänner man har, och Pojkvän/sambo/man eller om det är flickväns familj. Hur starka banden till dessa människor är, är individuellt och bara för att man är familj behöver det inte innebära att man heller är bästa vänner. Men man finns där.

Jag och min syster har världens bästa relation, vi umgås mycket och pratat mycket, men vi har också förmågan att bråka (ibland mycket) denna förmågan tror jag ibland är bra, vi får liksom lättat på trycket och för varje bråk och försoning så lär vi oss något nytt om varandra och kommer varandra ännu lite närmare. Det kanske låter konstigt men så är det och så kommer det nog alltid att vara för det verkar inte vara något vi växer ifrån. Förutom Richard så är  Frida den person som står mig allra närmast och jag skulle nog lätt kunna säga att den allra bästavän jag har utanför min bostad är min kära syster, vad skulle jag vara utan Frida!



ALLRA KÄRASTE SYSTER!