MALIN

"På våran gata i stan", en väl känd fras som nästan alla känner igen från Stina i Atrid Lindgrens saltkråkan. Jag har fått en alldeles egen Stina. Hon bor på "vår gata i stan" och är en såndär liten jobbig unge som jag fasar över att min egna son ska bli. Hon ger sig inte, hon ser oss komma gående, hon laddar och hon går till attack, sen är jag fast. Fången i nätet. Och flickebarnet ger sig inte, hon har inte lärt sig betydelsen av NEJ och jag känner själv inte att det är mitt jobb att lära henne detta. Flickan är egentligen en liten tjej som precis har börjat skolan och det är väl egentligen ingen skada skedd, men det är det där med mitt och ditt. Jag går inte ut på gården för att leka med alla barn som är där och jag vill heller inte ha hela gården springandes hem till mig för att "låna" min hund för promenader. Han är liten och söt, men han har sina stunder och de stunderna tar jag helst själv med honom. Det hela handlar alltså om gränser. Och det är vi föräldrar som ska lära våra barn detta. Nu menar jag inte att vi ska ruta in dom i små kartonger med normer, men att vi ska lära dem betydelsen av vissa saker och lära dem hur man lyssnar och förstår vad människor runtomkring vill. Ibland vill man ju faktiskt vara ifred och klara sig själv, men för den sakens skull ska man ju inte behöva gömma sig inne i lägenheten. 

Nu känner jag mig som en grinig gammalkärring, det är inte fallet (hoppas jag iallaffall), jag tycker barnen på gården är snälla och rara, men lite väl påflugna ibland, dom skrämmer skiten ut mig och jag oroar mig inför hur min son ska bli. Tänk om jag uppfostrar honom till att bli en attackerande igel! Som sagt dom små söta iglarna på gården, dom skrämmer mig!