Jag vill bli en stjärna!
Richard fick lämna rummet, han blev för irriterad, men själv sitter jag kvar och tittar på Tv4 program där man följer unga Pojkar och flickor som kämpar och lägger ner i princip all sin lediga tid på att nå sin dröm. Att bli en stjärna.
Jag tycker det är häftigt att se drivet i dessa barn, höra när dom själva berättar om sina drömmar och hur dom önskar att dom skulle kunna träna, tävla och vinna, deras egna drömmar. Däremot blir jag lite eller ganska mycket irriterad i de scener när reportern frågar barnen om exempelvis nackdelar och barnet tittar ner i marken svarar nått litet kort och så hör man istället pappan eller mamman redogöra huruvida man får väga för och nackdelarna emot varandra för att på så vis kunna bortse från det negativa OCH hitta "glöden" att kämpa mer. Man MÅSTE ALLTID HA MER! Men varför kan inte barnen svara. Är det för att dom verkligen tycker det är så roligt, eller är det för att dom är så inprintade i att allt vad livet handlar om är just detta, för att de är så unga att de inte hunnit sett eller gjort annat i livet än den sport som föräldrarna placerat dom i. Eller rent ut sagt att de inte förstår vad man hade kunnat göra annars? I vissa fall verkar det vara barnen som faktiskt gjort ett val, stått framför tvn och dansat och sjungit (böjning!?!), och i vissa av fallen är ungdomarna faktiskt så pass gamla att de själva kan ha fått någon egen erfarenhet av livet, utan att mamma och pappa har psuhat hela vägen (men istället blir det här deras små syskon som aldrig får se annat än en fotbollsplan).
Jag har själv spenderat mycket tid i träningslokaler, på vägarna och istallet. Men jag har gjort det själv, jag har medvetet gjort ett val och jag har efterhand fått välja plus att mina föräldrar aldrig har puschat på mig att göra mer än man orkar eller att vara bäst. Att vi har tagit hand om det vi gett oss in i har varit det viktigaste. Att skolan inte har blivit lidande. Ingen skola ingen häst har orden lytt hemma.
Kanske är det avundsjukan i att aldrig ha blivit stjärna som får mig att skriva dessa osammanhängande rader, men jag är idag lycklig som det är. Jag drömmer om att skrapa fram en stor vinst på triss där jag inte behöver offra hela mitt liv. Och jag tycker att barn trots sina (eller föräldrarnas) stora drömmar också måste tillåtas vara barn!
Jag tycker det är häftigt att se drivet i dessa barn, höra när dom själva berättar om sina drömmar och hur dom önskar att dom skulle kunna träna, tävla och vinna, deras egna drömmar. Däremot blir jag lite eller ganska mycket irriterad i de scener när reportern frågar barnen om exempelvis nackdelar och barnet tittar ner i marken svarar nått litet kort och så hör man istället pappan eller mamman redogöra huruvida man får väga för och nackdelarna emot varandra för att på så vis kunna bortse från det negativa OCH hitta "glöden" att kämpa mer. Man MÅSTE ALLTID HA MER! Men varför kan inte barnen svara. Är det för att dom verkligen tycker det är så roligt, eller är det för att dom är så inprintade i att allt vad livet handlar om är just detta, för att de är så unga att de inte hunnit sett eller gjort annat i livet än den sport som föräldrarna placerat dom i. Eller rent ut sagt att de inte förstår vad man hade kunnat göra annars? I vissa fall verkar det vara barnen som faktiskt gjort ett val, stått framför tvn och dansat och sjungit (böjning!?!), och i vissa av fallen är ungdomarna faktiskt så pass gamla att de själva kan ha fått någon egen erfarenhet av livet, utan att mamma och pappa har psuhat hela vägen (men istället blir det här deras små syskon som aldrig får se annat än en fotbollsplan).
Jag har själv spenderat mycket tid i träningslokaler, på vägarna och istallet. Men jag har gjort det själv, jag har medvetet gjort ett val och jag har efterhand fått välja plus att mina föräldrar aldrig har puschat på mig att göra mer än man orkar eller att vara bäst. Att vi har tagit hand om det vi gett oss in i har varit det viktigaste. Att skolan inte har blivit lidande. Ingen skola ingen häst har orden lytt hemma.
Kanske är det avundsjukan i att aldrig ha blivit stjärna som får mig att skriva dessa osammanhängande rader, men jag är idag lycklig som det är. Jag drömmer om att skrapa fram en stor vinst på triss där jag inte behöver offra hela mitt liv. Och jag tycker att barn trots sina (eller föräldrarnas) stora drömmar också måste tillåtas vara barn!
Kommentarer
Postat av: Anonym
helt rätt, enligt mig! <3 Det är som om föräldrarna talar åt barnen, jag menar är det verkligen barnens dröm, eller föräldrarnas som själv aldrig blev kända?
fin blogg dessutom =)
Trackback
